Mina föreläsningar.

Jag berättar om ett författarliv som kanske har sett lite annorlunda ut än många andras. Min vardag i skrivsoffan i förorten. Uppväxten i Fjällbacka. Den ensamma mamman med världens bästa son. De slitsamma åren med heltidsjobb och pendling. Om hur var att debutera med en självbiografi som alla ville prata om och om hur surrealistiskt det är att få se sin bok på topplistor och att vid femtio år fyllda plötsligt ha en helt ny karriär. För referenser, kontakta till exempel Borås stadsbibliotek, Bollnäs bibliotek, Värsås bibliotek. Bokning sker via Författarcentrum

söndag 22 januari 2017

Nytt förhör

vid köksbordet. Med två kriminalinspektörer, kvinnor, den här gången.
Ungefär samma frågor som igår.
De visste inte att jag hade pratat med polisen igår, och ville ändå ställa sina frågor.

Den här gången gick vi också ut och spanade på balkongen om något hade träffat den för jag tyckte det tjongade i rätt rejält igår, men fönstret på balkongdörren under min hade det skjutits igenom så den kulan kan ju ha landat i räcket där och rimligtvis lät det då hos mig också.

Jag fick i alla fall veta att läget på den skadade just nu är stabilt men att man ändå inte vet hur det kommer att gå. Jag fick också ändra tiden jag uppgav till polisen igår. Jag sa då att jag gick in i porten 15.50, men det var 15.35 insåg jag ju när jag mindes att jag fotograferade.
Tider är viktiga för mig och att det blir rätt, och det var viktigt för dem idag också tydligen så det var ju bra att jag fick korrigera det.

Hela förmiddagen har det stått en bil utanför porten som jag inte känner igen men tydligen finns det väktare här just nu, berättade poliserna.
Känns bra, även om jag inte är orolig längre.
Det som inte togs upp under frågorna igår var om jag sett något innan. Eller hört något från lägenheten under. Men jag har inget att berätta, inte sett något, inte hört mer än skotten, inga nya människor som verkar ha snokat innan,
ingenting.

Och då är jag ändå vaken, nyfiken OCH på min vakt. Mer än vanliga människor som mest verkar ströva på. Inte jag. Jag noterar i små små förändringar och det har verkligen inte varit några sådana här.
Just det är obehagligt.

Min tes: Japp, jag har en.
Offret kände gärningsmännen och kom in tillsammans med den/dem. Sedan hände något mellan dem i lägenheten och då gick det fort som tusan.

Jag stod ju nedanför 25 minuter innan och hörde varken skrik eller bråk, vilket jag tycker att jag kanske borde ha gjort om det hade varit något sådant.
Å andra sidan är det inte lyhört här, så bråk kanske inte hörs ut även om det är häftigt.

Ps.
Jag är i alla fall jättefin i håret. Färgen blev exakt som jag ville ha den. Nu är jag blondin igen, efter att ha varit lite mörkare ett par år eller så (nope, jag tror inte att ni ser skillnaden:)
Ni får se bild i morgon.

Nu ska jag dra för alla gardiner och se på en film.










4 kommentarer:

Eva-Lotta sa...

Skönt att de är noga med förhören! Hoppas det blir bättre med den skadade och att det blir lugn och ro igen. Din tes låter mycket trolig.

Robert W sa...

Det var allt mer dramatik i förorten än vad som är nyttigt. Otäckt!

cyndi sa...

Men hu.
Börja inte skriva kriminalromaner nu ;)

Åsa Hellberg sa...

Eva-Lotta, ja, verkligen!

Robert; mycket otäckt.

Cyndi; inte än i alla fall, men det vore roligt att prova. Det är en helt annan teknik, tänker jag.