Fastställt höstprogram

Åsas vårplaner 2018

Januari

26:e Författardagen, genom Författarcentrum.
29:e Hylte folkbibliotek Hyltebruk

Februari
27 :e, Flens bibliotek.

Mars
Lördag 3:e Arboga bibliotek
Lördag 17:e Hageby bibliotek Norrköping
Lördag 25:e Gislaveds bibliotek

Maj
14:e till 31:a SEMESTER. Wohoo!


tisdag 23 januari 2018

Jag är fortfarande kvar i grupperna på FB

De som handlar om frusen skuldra/frozen shoulder.
Fy fasiken vilka smärtor folk har.
Jag minns ju hur ont det gjorde och hur jag under en period helst inte lämnade lägenheten för att jag var så rädd att någon skulle gå in i mig för jag visste att en liten knuff kunde göra att jag gick ned på knä av smärta. Det spelade ingen roll att någon knuffade i andra axeln. Den hastiga kroppsrörelsen räckte.

Mitt ex trodde inte att jag hade så ont som jag sa och det dödade till sist det jag känt för honom.
När jag nu läser hur folk knaprar citadon, sitter upp och sover, bäddar in sig med kuddar för att inte göra ofrivilliga rörelser, gråter och får panik av smärtorna minns jag hur det var. Och hur obefintligt stödet var från den som borde varit där för mig.

Jag är så himla nöjd och glad för att jag nu valt att leva det liv som jag nog alltid velat göra och först på senare år gett mig rätten att säga högt: jag vill leva ensam!

Det är inte i brist på bra killar, sådana finns säkert om man är öppen för det. Jag är inte öppen, jag vill inte.
Jag vet att det provocerar, fler än en säger "jo då, vänta bara", men det handlar inte om det. Det handlar inte om att någon man ska upptäcka mig och så ska jag falla för honom.

Det handlar om ett medvetet bortval.

Det är en sådan skillnad på det och jag tänker nästa gång någon säger någon liknande faktiskt fräsa ifrån. Jag förväntar mig att bli lyssnad på och det har man inte gjort när jag har sagt hur jag vill ha det och personen säger "jo då, vänta bara."

Hur landade vi i den här föreläsningen när allt jag ville säga var att jag tycker så synd om dem som lider av Frozen shoulder just nu?
Well. I don´t know.
Jag blev väl sur när jag tänkte på hur dåligt jag faktiskt blev behandlad.

Och om du har googla på eländet och kommit hit så kan jag berätta att det går över. Var rädd om dig så länge. Låt ingen doktor/kiropraktor/sjukgymnast göra dig illa. Håll dig så stilla som möjligt och provocera inte smärtan.





Jag hade 17000

mejl i min inkorg. 17500 om vi ska vara exakta.
Nu har jag 2500 och plötsligt går mejlprogrammet som en dans igen.

Jag öppnar alla men glömmer att ta bort alla reklammejl, facebookuppdateringar och sånt som jag får hur mycket som helst av. Från och med nu måste jag bli bättre på det.

I efter middag ska jag i alla fall jobba och korrläsa Ett oväntat besök.
Gympadojjorna och morgonrocken är på.

Wohoo.


Nu har jag lyssnat klart på Jag är Zlatan Ibrahimovich,

vilken fantastiskt bra biografi det är.
Mycket mycket bra uppläst av Jonas Malmsjö.

Zlatan drivs nästan uteslutande av revansch. Och det har inte ändrat sig för att han har blivit så framgångsrik.
Annat är naturligtvis annorlunda men han säger själv att han (utanför familjen) trivs bäst med de fotbollsspelare som hade samma svåra utgångsläge som han haft med en fattig kämpande mamma och en pappa som var alkoholist. Det finns en igenkänning där som är svårslagen.
Han har lätt att gå tillbaka till samma känslor av utanförskap som då när klubbföräldrar skrev på ett upprop för att få bort honom från pojklaget trots så många år av fenomenal framgång.

Revansch på utanförskap är nog för många en drivkraft men när man får vara med, då?
Vad händer då?
Ska man tolka Zlatan rätt så får man egentligen aldrig revanschen helt och fullt. I en match kanske, eller som han när han vann ligan med sina lag, men det kommer alltid något nytt - en spelare som utmanar, en coach som inte fattar. Någon som framkallar de där känslorna som kanske borde vara glömda nu.
De är de aldrig.

Oj, vad jag kan känna igen mig i det.
För min del känner jag aldrig revanschlust, jag tror inte att jag har den tävlingsinstinkten, men det där med att utanförskap finns kvar och lätt kan komma fram är jag välbekant med.

I alla fall: har ni inte läst så är det här ett tips. Den har roat och berört mig till tårar.



måndag 22 januari 2018

Så himla härligt att få vara i så mycket snö.




Här ser ni huset jag bodde i. Så himla fint och välvårdat. Jag saknade en soffa, en tv, och en toa i samma byggnad, men annars redde jag mig väl måste jag säga.
Jag är glad att jag åkte. För mig var det en liten utmaning att bo i ett hus och med lite lägre bekvämlighet än om jag hade valt om jag betalat för boendet själv. Här fick jag bo gratis mot att jag skottade och det var ju oerhört generöst.

Konstigt nog har jag ingen träningsvärk, varken efter skottning eller skidor. Jag tog i och för sig inte alls ut mig, men det brukar ju inte spela någon roll när nya muskler belastas.

Dit åkte jag via Gävle, Falun, Mora vilket var nytt för mig. Men jag hade googlat och alla rekommenderade den vägen.
Men när jag åkte hem gjorde jag det via Malung, Ludvika, Fagersta, Västerås och det var minst lika bra. Båda vägarna tog närmare sex timmar och var ungefär 40 mil.

Jag är supernöjd med min lilla resa. I morgon ska det snöa och då vill jag inte köra, så därför var det perfekt att åka idag.

Om jag får möjlighet skulle jag vilja åka tillbaka i mars, men då bo i backen med soffa och tv. Vi får väl se om det funkar. Jag har vänner som har boenden där så om jag fjäskar för dem kanske.

Bäst av allt? Snön. En meter kritvit mjuk fluffig snö.
Det var magiskt vackert. 






Här bodde jag.




Staketet går inte att se under alls snö, men var så himla fint.




Här uppe i backen bodde jag  84-86. Fjället mitt emot är Hundfjället.
Utanför Högfjällshotellet, Högis kallat av det flesta. Bilden gör inte utsikten rättvisa alls.

söndag 21 januari 2018

Jag beger mig hem i morgon.




Det ska bli snö på tisdag och onsdag och det har jag ingen lust att köra i så jag bränner hem till min korrläsning så får den ske i soffan istället för i stolen här.

Idag har jag flängt runt i min takt och då går det fort. 
Hela förmiddagen åkte jag skidor, sedan åt jag lunch, åkte runt och tittade till mina gamla favvisställen inom en mils radie och sedan avslutade jag med en våffla på Joängets våffelstuga innan jag åkte tillbaka till stugan och skottade resten av det som jag hade lovat.

Resten av den här dagen håller jag mig inne. Jag ska uppdatera mig lite på vad som hänt i världen idag och sedan städa bort mig, packa och lägga mig i sängen och se på några avsnitt av någon favvisserie.
I morgon drar jag tidigt så att jag hinner jobba lite när jag kommer hem.
Jag har haft ett par perfekta dagar här. Om jag ska jobba måste jag dock ha lite bättre ställen att sitta på, både för rygg och rumpa.



Nog fick jag upp värmen alltid.

I sovrummet var det nästan 30 när jag vaknade, och i storstugan 25.
Det där med golvvärme är ju inte så dumt verkar det som.
Nu har jag dragit ned allt och vet i alla fall hur jag ska få det varmt utan att elda.

Jag har sovit sådär – det är ju inte min sovgrej att göra det borta, det brukar ta några nätter för kroppen att slappna av, men jag vet ju det så jag är inte särskilt förvånad även om jag tyckte att jag verkligen var trött nog igår.
Jaja.
Nu har jag varit på toa, som ligger i en annan liten byggnad men det finns en liten inbyggd veranda som omsluter toalett/dusch/bastuhuset med det andra. Sedan finns det också en liten gäststuga bredvid så man kan nog, med alla bäddar som finns i det här lilla huset, sova 8-10 personer.

Nu ska jag äta frukost och så fort det ljusnar lite ta bilen på en 15 minuterstur för att värma upp den och ladda batteriet, sen ska jag till Tandådalen och åka lite.
Hurra!


lördag 20 januari 2018

Det tog verkligen några timmar att ta sig hit,

trots att stoppet i Mora var väldigt kort och det inte är mer än ungefär 45 mil. Jag slängde i mig mat, sprang in och sa hej i Akademibokhandeln och på Bibblan, och satt i bilen igen 45 minuter senare och var framme runt tre.

Det är halt som tusan, men inte som i glashalt utan snöhalt, vilket gör att dubbarna får fint grepp men att bromssträcken blir väldigt mycket längre.

När jag kom till stugan efter att ha handlat i Tandådalen, stod en bil krockad precis vid avfarten till stugan och runt om stod ett gäng unga grabbar. Jag tyckte så synd om dem, kanske hade lånat någon förälders bil och sedan missat just det där med bromssträckan.
Tänker man på det, och håller avstånd, så funkar ju vintervägar finfint, även om det inte alls går att köra lika fort som när det är barmark.

När jag kom till Tandådalens värdshus, kände jag igen rösten på mannen som klev av scootern och visst var det Mats från Fjällbacka. Jag vet att han har jobbat här i flera år men inte riktigt vetat exakt vad han gör. Nu vet jag! Kul, känns gott med lite bekanta i närheten.

Det är kallt i stugan, men jag har dragit igång värmen på elementen och på golvet, men struntar i att elda. Jag är osäker på det, och försöker få upp värmen här på alla andra sätt. Vi får väl se hur det gå.
Jag har stängt dörren till sovrummet som har både element och golvvärme så där är varmt och skönt nu, i storstugan ungefär 16 grader.
Jag har gott om tjocka kläder med mig så det går verkligen ingen nöd på mig. Dessutom fick jag igång bredbandsdelningen från min telefon så att jag kan se på Grey´s Anatomy på Viaplay, vilket jag är extra nöjd med.

Ikväll ska jag lägg mig tidigt och se på någon film på datorn och sedan sova gott förhoppningsvis.
I morgon ska jag testa mina nya skiiiiidor.
Hurra!



Alldeles strax drar jag.

Ska bara få i mig sista dropparna kaffe, borsta tänderna och sätta på mig kläder.
Mjukisbrallor med långkalsonger under hoppas jag blir bekvämt nog för baken i sätet på i bilen.

Jag ska köra en ny väg för mig, dit. Via Gävle och Falun och Mora. Jag har alltid åk via Malung, men den här vägen ska vara bättre eftersom den, i alla fall till Gävle, ju är tvåfilig.
Känslan är att det blir längre men enligt kartan är det bara ett par mil.

Som sagt, häng gärna med på Instagram om ni vill.
Wohoo!




fredag 19 januari 2018

Ni vet när man vänder på dygnet?

Alltså är jag galet trött idag, och då är det förstås utmärkt att dagens möte sker hemma här hos mig.
Sedan ska jag börja leta efter bra kläder att ha i Sälen. Mest de under, för bra jackor och byxor har jag flera av. Jag äger däremot bara en mössa, men har hjälm i backen och behöver bara min luva för att hålla huvudet varmt annars.

Jag längtar efter att åka i en nypistad backe, det är få saker som slår det.
Utsikten från fjället, kylan som biter i kinderna och sedan åka ned i sväng efter sväng i en backe där ingen åkt innan just den dagen.
Fem sådana åk, sedan måste man fika innan man är på det igen i några åk till.

Om ni vill följa med på resan så gör ni det förstås bäst på Instagram:
https://www.instagram.com/asahellberg/

Bild på nypistad backe lånad på nätet. Tack så hemskt mycket!!

torsdag 18 januari 2018

Inte slipper man poliser bara för att man har bytt till finförort.

När jag kom hem från Ica nyss åkte jag hiss upp med två poliser till våning fem och det var uppenbart att de, och kollegorna som redan stod där, skulle bryta sig in i lägenheten två trappor under mig. Den här gången fanns det inga dragna vapen alls.
Jag frågade inte varför, men hörde förstås dunkandet när de skulle ta sig in. Det tog en stund, som det väl gör i moderna hus med säkerhetsdörrar.

Stor stad, många öden.
Nu ska jag äta en kycklingfilé med Café de Parissås till.
Så absurt på sätt och vis.
En persons liv trallar bara på medan någon annans kanske är krossat.





Jag är så ledig idag att hälften kunde vara nog,


men behöver det så innerligt väl.
I morgon får jag tillbaka manuset så att jag kan korrläsa det i Sälen.
Första februari måste/vill jag ju dra igång med något nytt, vad det nu blir. Det hemliga (som jag inte har avtal på än), eller det jag faktiskt vet att jag ska skriva för det finns det papper på.
Jag är tokladdad för det, men vill skriva det hemliga först om det blir något.
Jaja.
Alla kan inte ha mitt tempo, jag vet, men när saker drar ut på tiden så att det alltid blir jag som står och stampar gör mig ... frustrerad.

Men det kanske är bra att TRÄNA på tålamod.
Jag tycker bara att jag har fått övningar på det så att det räcker.

Jag måste ändå säga att Ett oväntat besök nog är det bästa jag har skrivit.
Och ni som följer mig vet att det säger jag efter varje bok.
Men det är en annan historia den här gången. Och jag tycker att konflikten är bra, svårlöst och har flera ingångar.
Hoppas ni gillar också.
I maj kan man lyssna om man vill.
Typ när jag ligger uthälld i en solstol med min mamma bredvid mig. (Peppar peppar på att vi mår gott och kan åka.)
Jösses vad det kommer att bli skönt.
Två veckor och så länge har jag aldrig varit borta förut.
Jo, i sommarstugan i Fjällbacka. Men inte på solsemester för det kan man inte kalla våra veckor på västkusten. Satan vad kallt det kunde vara emellanåt. Och regnigt.

Nu har jag skurat duschväggarna som jag hatar så innerligt sedan jag hade sådana för två lägenheter sedan.
De förra hyresgästerna har inte tagit hand om dem på rätt sätt och då är de svåra att få helt glänsande.
Jaja.
Jag tänker att jag flyttar tillbaka till Farsta någon gång, och att jag då ska ha ett BADKAR igen.
Nu låter det som om jag inte trivs och det gör jag, men jag bodde där i 25 år och lite måste man få längta tillbaka ett tag, eller hur?

Det var det.
Långt inlägg utan ett enda foto.
Så kan vi inte ha det.
Här kommer alltså ett på mina duschväggar.